2013-14 035Vem är jag?

Förändringscoach, Alkohol/drogbehandlare, 12-stegs behandlare, Mental tränare, Avspänningspedagog,

Kajsa och hennes son Sixten

NLP/EFT trainer, NLP coach (modellering kvar), Timeline master practitioner, Lösningsterapeut, KBT terapeut, Schackspelare, Öronakupunktör, Fritidsledare, Fritidsgårdsföreståndare, Fältassistent, Utbildare, Informatör, Kreativist, Submodaloperatör, Svetsare, Hyvlare, Fingerskarvsoperatör, Snickare, Målare, Justerare, Sågverksarbetare, Egen företagare, Fixare, Scoutledare, Make, Sambo, Pappa osv…

En massa titlar. Vad betyder dom och vad säger dom? Ja möjligtvis vad jag har jobbat med. Men det finns en person bakom dessa titlar. Vem är han? När jag satt och funderade över detta så blev några saker tydliga.

Jag har jobbat länge. Närmare bestämt i 56 år. Har jobbat inom det sociala i 38 år. Mestadels med alkohol och drogproblem  psykisk obalans och ungdomar.

Jag är välutbildad för mitt yrke. Jag har alltid varit noga med att skaffa utbildning för det arbete jag jobbat med och utfört. Jag har varit mycket kreativ och målmedveten under denna tid. Jag har alltid varit engagerad i de människor jag har mött genom åren och det arbete jag har haft. Jag har alltid tyckt att arbetet varit roligt och jag har alltid gjort mitt bästa och mer därtill.

Ska göra ett försök att beskriva mig själv när inspirationen rinner till.

Innehåll på sidan
Memoarer …eller försök till
  • En otrolig historia
  • Min mor berättar små episoder från sitt liv
  • Ringde kyrkklockorna för mig? 2014
  • Fallet med den tunga mjölkkrukan 1952
  • Köpa glass för stenar 1953
  • Äventyr från Smedjegården 1950-54
  • Den första stölden 1953
  • Eksjös första snagg 1953
  • Tuvehagens djungler 1954
  • Den fantastiska barndomen 1954-1963
  • Granhyddestaden och de skrikande vålnaderna 1958
  • Före och efter kaffe Skuggan 1960
  • Skammens rike  1954-1962
  • Tjattrande käringar  1954
  • Mobbing på läroverket 1958
  • Ska vi ha såna här elever i denna skola? 1958
  • Börjar scouterna 1958
  • Fallet med det hemgjorda schackbrädet 1961

Arbetslivet

  • Min professionella springpojkskarriär 1962-63
  • Jag börjar och slutar på SMT  1963
  • Det undermedvetnas kompetens 1958
  • Jag börjar på Eksjö Hus 1963
  • Det undermedvetna räddar mitt hus 1998
  • Jag går svetsutbildning på AMU center i Sävsjö 1978
  • Jag tar anställning som svetsare på Weimers Mekaniska 1979
  • Studerar på Statens vuxenskola i Norrköping 1980
  • Mitt intåg i kommunen  1980
  • Föreståndare på Cafe Trädgårn
  • Jag börjar på socialtjänsten i Eksjö  1983
  • Jag startar boendestödet i Eksjö 1984
  • Mental träning på högskolan i Örebro  1987
  • Minnesotamodellens intåg i Eksjö  1988
  • Jag får jobb som föreståndare i Nässjö  1990
  • Jag flyttar till Jönköping
  • NLP/EFT modellen kommer till
  • Startar eget
  • Startar Sofieholmsgruppen/modellen

 

Här kommer jag att skriva mina memoarer (nu tog du väl i ändå… ja men iallafall) med förhoppning att någon annan kan bli inspirerad eller ha nytta av mina eskapader i livet, socialtjänsten och behandlingsvärlden. Jag har en historia att berätta.

Min approach har alltid varit mötet med personen, nyfikenhet på nya kunskaper, engagemang och respekt för andra människors ideer och lösningar. Människor ska ju äga sin egen förändring. Det är ett intressant och framgångsrikt sätt att jobba med människor i den den här branschen även om det möter motstånd. Kanske det enda riktiga sättet?

Mitt syfte med att skriva hemsida började med att jag vill bidra med både förvärvade, testade kunskaper och erfarenheter från en lång och intressant hela tiden utvecklande behandlingskarriär. Det finns mycket som behöver förändras i den bransch (socialtjänsten och behandling) som jag nyligen lämnat som anställd. Socialtjänsten är en stelbent och byråkratisk organisation som gömmer sig bakom lagar, okunskap  och bekvämlighetszoner som inte har förändrats till det bättre sen jag började på 80 talet. Snarare tvärtom. Det praktiska arbetet har ännu mer ersatts av teoretiska kunskaper som inte alltid har någon verklighetsförankring. Dessutom många fler yngre och oerfarna personer i praktiskt arbete. Det finns en obalans mellan äldre och yngre nyutbildade och mellan män och kvinnor. Där jag har jobbat har socialtjänsten utvecklats till en rent kvinnligt yrke. Var är alla män? Socialtjänsten har en stor kris vilket den har haft ett bra tag men har precis som skolan svårigheter med att göra förändringar och att ändra riktning. Man gömmer sig ofta genom omorganisationer, ombyggnationer, flytt hit och dit, byråkrati och nya tillfälliga verksamheter ofta finansierade av projektpengar.

Demokratin sätts ur spel när vi inte gör vår röst hörd så jag kommer prata om förändring och att utnyttja människors begåvning och resurser. Det gäller både tjänstemän och vårdsökande och sen vill gärna berätta om alla fantastiska människor jag mött och möter.

(jag vet egentligen inte hur detta inledande stycke hamnade här. Jag får väl formulera om det så småningom. Det är värt en egen artikel under artiklar så småningom).

Jag kommer växla berättandet mellan ungdomen och nuet. Lite oordnat kanske men jag får väl justera det när tid tillåter. Men först måste jag få berätta den fantastiska historien om hur mina föräldrar träffades som jag tog del i härom veckan när jag träffade min fantastisk positiva mor.

En otrolig historia

Min mor berättade för mig hur hon träffade min far som är en otrolig historia. Min mor och far med sina fem barn besökte Stenstorp, en gård utanför Eksjö som drevs av våra släktingar bröderna Paul och Hugo Hillström och systrarna Ingrid och Eda. Personer och en plats som jag minns med stor glädje och tacksamhet. Paul och Ingrid kom varje lördag åkande på sin motorcykel lastad med ägg och potatis och ibland råmjölk. Då fick vi råmjölkspannkaka. Mums. De drack kaffe och pratade och pratade. Det var intressant för oss barn att lyssna på vad som hände ute på landet.

Vid detta tillfälle var det någon form av släktträff och min mor berättar att jag och mina bröder var ute och lekte på ladugårdsbacken med de andra barnen. Mamma lade märke till att Sara, en syster till Paul satt och som hon upplevde det stirrade på henne. Det kändes till slut lite olustigt och hon kände att hon blev lite irriterad och till slut säger Sara ”jag ser att du blir lite irriterad på mig Ulla. ”Ja, du sitter ju stirrar på mig hela tiden” säger mamma. Ja säger Sara, du vet jag tänker på när du var här som liten och låg och sov i din vagn när Berndt (min far) och de andra pojkarna kommer in för att äta. Berndt ställer sig vid din vagn och tittar på dig och sen säger han ”henne ska jag gifta mig med när jag blir stor” Och här sitter du nu och ni är gifta och har familj. Man tror inte det är sant. En otrolig historia.

Men den är inte slut där. Min mor visste ju inte om att min blivande far sagt dessa ord förrän Sara berättar detta. Mor bodde hos sin mormor och morfar en del av tiden när hon växte upp. Hennes morfar dog och mamma var tvungen att flytta hem till sin mor som då bodde på Wienerkonditoriets gård i gamla stan. Den nu nedbrunna Forsellska gården.

När hon var sjutton år kom hon sent hem en vinterkväll. ”Men var har du varit flicka och så tunt klädd” utbrister mormor som varit lite orolig. Mamma berättar för sin mor att hon träffat en kille och de hade gått en lång promenad och glömt tiden. ”Vad heter han?”  Berndt Johansson från Alvesjö säger mamma och mormor utbrister ”Åh herre Gud” Är det något fel på honom säger mamma lite oroligt. Nä, säger mormor. Men jag har dejtat hans storebror Ingvar en kort period. Du fick en docka av honom när du var liten. Hans far är en mysig gubbe men hans mamma är en mycket barsk kvinna. Världen är liten ibland. DSC00459

Tänk vilka sammanträffande det kan finnas. Är detta lagen av attraktion? Mor och far började dejta på riktigt och ett år senare föddes jag.

I den här lilla röda stugan i Alvesjö växte min far upp

Min mor berättar (ett försök att samla spridda historier och berättelser)

Jag har börjat samla små historier och berättelser som min mor berättar från sin barndom och liv. En sak som jag ångrar att jag inte gjorde tidigare och att jag inte tog mig tid att prata med min far och mormor och farmor om deras uppväxt och liv. Det är ett tips. Prata med era föräldrar och släkt medans tid finns.

Syrkorv och ovett

Jag ringde min mor för att fråga om hon mindes några släktingar som jag inte fått kläm på riktigt. Det är så intressant att prata med henne. Hon har alltid någon ny liten historia eller episod som hon minns. Nu kom hon att tänka på följande lilla episod.

Britta, en av mors vänner ringde lite strax efter lunch en dag och var lite bekymrad för att mor och far var osams. Vad är det som har hänt Ulla frågade Britta? Mor fattade ingenting och sa ”nu förstår jag ingenting” Berndt var ju hemma på lunch för en stund sen och vi pussades och kramades som vanligt” Ja men Sven sa att Berndt hade sagt att ni var osams. Vad sa han då frågade mamma. Han sa att ”nu ska jag cykla hem och få syrkorv (isterband) och ovett” Mamma skrattade och sa ”han skämtade bara. (ett typiskt min far skämt) Oh vad skönt säger Britta det måste jag berätta för Sven när han kommer hem.

Det är fascinerande och tänka hur vänskapen förhöll sig för denna generationen. Man brydde sig uppriktigt om varandra. Idag skulle man förmodligen mötas av svaret ”Det behöver du inte lägga dig i. Sköt dig själv”

Kalle Glader

Härom dagen var jag och min son hos mor och hälsade på. Vi kom att prata om barndomen och mor berättade historien om Kalle Glader. Min mor växte upp del av sin barndom i statarbostaden på Hagesryd gård DSC00475utanför Eksjö. Bostaden är nu riven (flyttad) men dasset finns kvar. Hon bodde hos sin mormor och morfar. Morfar skötte bla hästarna på gården. En av hästarna kallade han Kalle Glader. Det var en arg och besvärlig häst som ingen kunde hantera utan morfar Algot.

En bild på dasset

En kväll var de ute och gick och morfar tittade efter hästen. Han såg den inte så han kallade på den genom att ropa ”Kalle Glader” med glad ton och hästen kom galopperande fram till honom med ett dunder i backen (det är svårt att återge mammas härmande av hästen). Morfar hade alltid lite socker och annat i fickan som han gav hästen.

En ny storbonde kom till gården och han var lite arrogant och tyckte det var trams när morfar varnade honom för att gå närheten av Kalle Glader. ”Äsch trams” sa bonden och gick in till Kalle som naturligtvis bet honom i armen. Bonden tyckte man skulle skjuta hästen men Kalle var en kär vän till morfar som försvarade hästen som fick leva vidare. Och vad jag fattade av historien var att mammas morfar övertog hästen till slut.

Fallet med den nästan exploderande pannan

Min far var gårdskarl i huset på kyrkogatan. Det var ett sätt DSC00468att försörja sig (billigare hyra). Min far var militär vilket innebar att han var borta på manöver och utbildningar då och då. Då fick min mor vara gårdskarl (gårdskvinna). En av dessa tillfällen var när pannan höll på att explodera. Det knackar på dörren och utanför står urmakare Eriksson som artigt säger ”nu har jag varit nere i källaren fru Johansson och öppnat ventilerna på pannan. Den höll på att explodera” Affärerna i bottenvåningen hade märkt att huset började skaka så konstigt och hade förstått vad det berodde på. Mor hade missat detta. Men hon hade också lagt märke till att det skakade i huset  och börjat reflektera vad det kunde bero på.

Fallet med vedklamparna och den mystiske hjälparen

Ett annat tillfälle när far var borta på manöver var när huset fick en leverans av ved som tippades av utanför källarfönstret på Södra DSC00524Storgatan vid Smålandsbanken. Man eldade också med koks (någon slags kol, tror jag) Mor fick gå ner och börja bära in veden. Hon skickade in det genom det lilla källarfönstret på bilden.Men det fick inte plats med så många vedklampar innan hon fick gå ner i källaren och plocka undan. Ett hopplöst och tidsödande företag med små barn på vindsvåningen. Visserligen med en bra barnvakt (jag) men ändå.

Här är fönstret där veden skulle ner

Men så går det förbi en karl (mammas uttryck) och ser vad hon håller på med och han uttrycker. ”men snälla frun, det där är inte kvinnogöra. Gå nu ner i källaren så ska jag langa ner veden” När det var klart försvann mannen innan mor hann tack honom och mor har aldrig träffat honom mer. Man kan ju undra? Änglar finns dom?

Ett viktigt erkännande av min farmor

Ett viktigt ögonblick i mors liv var när min farmor som var en barsk och beslutsam kvinna bad om ursäkt. Man skulle kunna säga att farmor var som Selma i filmerna om lilla Fridolf. Hon behandlade min mor något elakt ibland när jag var liten. Hon kunde lämna mor ensam med den lille prinsen (som i och för sig var farmors ögonsten har jag hört) och gå och äta middag hos sin dotter. Nu går jag till Karin och äter, du kan laga lite havregrynsgröt sa hon till mor. Ett annat tillfälle var när hon skulle fylla 60 år. Då skulle det bakas och fejas för farmors alla syskon skulle komma hem (13) så mor fick hjälpa farmor med bakning och städning medans min farfar Emil skötte prinsen ute i syrenbersån i Kullsta Han lär ha uttryckt sig på följande sätt om detta. Där inne håller de där kvinnorna på och bakar och städar för andra när de borde ägna sig år viktigare saker som att ta hand om dig lille vän. Farfar dog tyvärr bara kort därefter.

Några år senare kom farmor hem en dag till mor på Kyrkogatan när far inte var hemma och mor kände nervositet inför mötet för farmor hade respekt med sig. Farmor sa ”kom och sätt dig här i soffan Ulla jag vill prata med dig” Mor tänkte, vad har jag gjort nu. Farmor sa” se inte så rädd ut Ulla jag ska erkänna en sak för dig. När Berndt kom hem med dig lilla flicksnärtan och du sen blev med barn så tänkte jag att det här kommer aldrig att gå men jag måste erkänna att jag är full av beundran hur du har hanterat och klarat av Jan och Tommy och allt övrigt så jag ber om ursäkt för mitt beteende” Ett stort ögonblick för min mor som blev oerhört stolt. Farmor var ingen människa som bad om ursäkt så det var unikt och stort.

Det fantastiskt goda vattnet

En lördag natt kommer min far hem efter ha varit och spelat dansmusik. Det gjorde han i regel varje lördag. Han var lite rund om fötterna … om man säger så. Mor var lite sur på honom. Det är väl inte nödvändigt att bli onykter och när han frågar om hon inte hade något brännvin att dricka hemma så blev hon ännu surare och sa med irriterad röst. ”Nej det finns det inte, du kan dricka vatten” Vatten… sa far förnärmat, det går väl inte dricka. Men hur det var så satte han på kranen och lät det spola och drack sedan ett glas och utbrister ”Ulla, Ulla väck barnen de måste få smaka på det fantastiskt goda vattnet” Vad gör man. Mor kunde inte annat än le åt honom.

 

Min egen historia
Ringde kyrkklockorna för mig? En första återblick på barndomen.

Jag börjar med en cykeltur en lördagskväll i nutid som resulterade i en flashback till barndomen. Vi behövde lite grönsaker till maten så jag bestämde mig för att låta bilen stå och cykla de ca tre kilometerna till affären. Jag drog på favorithjälmen (färgen är så snygg, vinröd) och ryggan och trampade iväg. När jag kommit halvvägs så kom jag på att jag inte hade något att låsa cykeln med. Jag får erkänna, det blev en  (eller två) svordom. Men de hade jag ju inte så mycket nytta av. Jag bestämde mig snabbt för att cykla tillbaka. Jag tänkte, nu har jag ju fått lite motion så jag kan ju ta bilen. Samtidigt som den tanken flög genom huvudet började en inre debatt mellan mina delpersonligheter ”Sabbobengan, Njutaren och Hälsoprofessorn. De två kompanjonerna Sabbobengan och Njutaren ville åka bil. Men den förnuftige Hälsoprofessorn stryper denna debatt direkt och ger direktivet…. Jan ska cykla. Jag kände mig mycket nöjd med denna assistans av professorn. Jag cyklar dock mot affären med något molande samvete. Jag glömde cykellyset.

Efter ha handlat så tänkte jag ”jag tar en liten extra runda när jag ändå är igång” Av någon omedveten anledning så hamnar jag på Södra Kyrkogatan. Den gata i centrala Eksjö där jag växt upp och som är granne med Eksjö kyrka. DSC00468Plötsligt börjar kyrkklockorna ringa högt och ljudligt när jag kom cyklande och av vilken anledning vet jag inte. Det var som jag aldrig hade hört det kraftfulla dånet från klockorna förut eller så hade de satt in en förstärkare i kyrktornet. Det var mörkt i kyrkan och inte en människa syntes till. Ringde klockorna för mig?

Här (de två fönstren längst upp) tillbringade jag mina första 7 år i livet. Det var en etta med kök som låg längst upp i huset på vinden. Det var breda golvplankor som knarrade och det var lite skum belysning av en ensam glödlampa i taket.DSC00520

Minnen som kommer tillbaka

Jag fick en ingivelse att stanna cykeln och jag bara stod där och lyssnade på det mäktiga dånet från kyrkklockorna. Plötsligt var det var som om jag gled tillbaka genom åren och plötsligt var jag tillbaka i barndomen ca 5-6 års ålder i tankarna och i känslan. Det var ju här på Kyrkogatan äventyren i livet började. Jag mindes bla söndagsförmiddagarna då min lillebror och jag satt i köks fönstret i vår lilla etta på tredje våningen och härmade kyrkklockorna ”kalang…kalang … kalang” DSC00488Jag mindes tillbaka där jag stod lutad över min cykel till några speciella tillfällen från barndomen och min första karriär i arbetslivet.

 Eksjö kyrka kalang … kalang

Fallet med den tunga mjölkkrukan eller mjölken som stelnade

Det första minnet som dök upp var följande. Jag var 4-6 år gammal då jag ideellt bedrev sk springpojksuppdrag. Vid detta tillfälle åt min kära mor. Jag fick som äldste sonen alltid uppdraget att handla och denna dag var det att köpa mjölk i det närliggande mejeriet ca 300 meter bort på gatan.  Jag hade gjort detta förut så jag hade stort förtroende från min mor. Det var ingen risk för arbetslöshet här inte. På den tiden handlade man lösmjölk i en rostfri kruka (eller vad det kallas). Krukan var nästan lika stor uppdragstagaren i detta fallet jag. Uppdraget förlöpte som det skulle ända fram till när jag på tillbakavägen kom halvvägs upp i

Det gamla mejeriet i Eksjö

kyrkbacken då jag plötsligt tappade greppet om den tunga krukan som föll i backen och mjölken började rinna nerför kyrkgången av sand och grus. Jag stod DSC00464både fascinerad och hjälplös och såg på detta skådespel. Jag minns detaljerna som det vore igår. Mjölken rann i början med fart och var vit som snö men allteftersom den blandades med sand och grus så stelnade den och blev brun i färgen och blev till slut en klump av lera som helt stannade av några meter därifrån. Där stod jag som förstenad. Det var en obehaglig känsla.

Här är den numera stenlagda grusgången där mjölken rann.

Sen minns jag att jag tittade mig omkring om någon sett mig (en upplevelse i skammens rike) tog den nu tomma krukan och sprang med gråten i halsen den sista biten hem och uppför alla trapporna, genom den mörka vinden med de knarrande golvtiljorna där vi bodde och berättade för min mamma vad som hänt. Hon tog det med fattning som den goda ko … jag menar mor hon var och tröstade den ledsna sonen. Jag fick förnyat förtroende att gå och köpa mjölk någon dag senare. Jag tappade aldrig någon mjölkkruka mer.

Springpojkskarriären

Min springpojkkarriär fortsatte i flera år efter denna händelse. Det har inneburit att jag med hjälp av med denna händelse blivit intresserad av att ta reda på mer från uppväxten och att se olika mönster i olika upplevelser och börjat analysera denna något banala men ändå viktiga verksamhet som då springpojken var på den tiden. Hur har det påverkat mitt vuxenjag? Speciellt viktigt var denna verksamhet för min mor som hade tungt ansvar för alla barn (syskon) som efter hand flyttade in hos oss och både förgyllde och förpestade livet för en ung man i springpojkkarriären.

Köpa glass för stenar

Min bror och jag hade varit och hälsat på vår mormor som bodde nere på Smedjegården. DSC00471Den hette så därför det fanns en smedja i bottenvåningen i huset där mormor bodde. Gården bestod av flera hus (5 tror jag) som låg i fyrkant och såg ut som en gammaldags borg och fanns bara en ingång till gården och det var utedass. Mitt på gården stod en stort träd. En ek tror jag.

Här bodde min mormor i den nu något omgjorda smedjan

I ett av borggårdens hus bodde också min gammelmormor Emelia. Lägenheten där min mormor och moster bodde låg ovanför smedjan i bottenvåningen. Man gick upp för en smal brant trappa och jag kan fundera så här efteråt på hur fasiken fick de upp möbler där? Det var en bastant trädörr in till lägenheten med en jättenyckel som var för stor för att bära med sig. Det var höga trösklar och lågt till taket. Det var en vedeldad järnspis. Lägenheten bestod av ett kök, ett vardagsrum där mormor och Torsten bodde och en stor garderob där min moster Gittan bodde. Det var en spännande gård. Det är bara ett par av husen kvar idag. Det var egentligen en idyll som jag minns det.DSC00469

DSC00470

Vy från Smedjegården och Skräddargränd mot Smedjegården där mormödrarna bodde

Åter till själva händelsen. På hemvägen kom vi till torget där det på femtiotalet fanns små vagnar där man sålde kokt korv och glass. Man drog dessa vagnar till och från torget från bostaden varje kväll. Mannen drog där fram och hustru puttade på bak. I en av dessa vagnar sålde man glass. Storebror fick en genial ide. Vi skulle köpa glass för stenpengar. Vi letade reda på ett antal småsten som vi la på disken och sa ”två glassar” Tanten i luckan sa ”ni kan inte köpa glass för stenar pojkar” Vi gick därifrån och konfererade. Vi bestämde att vi skulle försöka igen och gjorde så. Vi gjorde tre försök och tanten avvisade oss varje gång. Fjärde gången vi kom så hade tantens motstånd besegrats. Hon hade väl tröttnat på dessa envisa pojkar så hon sa ”ja, ja ni ska få var sin glass” Vi tog våra glasstrutar och gick bakom  DSC00528 ryttarstatyn. Jag minns att det var för att vår mor inte se oss för vi (jag) förstod att vårt beteende inte var riktigt OK.

Jag har alltid varit snabb att äta till skillnad från min bror så jag hade ätit upp min glass när brodern knappt börjat. Man skulle redan här i unga år titulera oss ”spara (bror) och slösa (jag). Dessa roller följde med oss hela livet. Brorsan ville naturligtvis inte dela med sig av sin glass. Han ville stå där och slicka medans hans stackars storebror skulle stå och titta på. Men med ålderns rätt och styrka så bestämde jag efter lite övertalning som misslyckades att nu hade han slickat tillräckligt så jag tog resten av hans glass. Det resulterade i invändningar från en sur lillebror och som dessutom skvallrade för vår mor när vi kom hem. ”Jan tog min glass” Vår mor började därmed ställa frågor typ ”var fick ni pengar till glass” Jag fick berätta hur vi handlat glass för stenar. Morsan tog de bägge bröderna vid handen och gick ner till tanten i vagnen och bad om ursäkt för vårt beteende och ville betala för glassen vi fått. Men tanten i luckan sa ”det gjorde ingenting, de var så söta” Envishet kan ibland vara en bra egenskap.

Händelser från Smedjegården

I Smedjegården bodde förutom mormor, gamla mormor, mannen som avslöjade min första stöld och några andra. Där bodde också Plös. Ja min mormor kallade honom så. Det var en argsint och liten vrång gubbe som de andra hade respekt för vad jag kommer ihåg. Jag var 5 år och en dag skulle jag dela ut några reklamblad och även till honom. Så jag skrek ”Plös , Plös du ska få ett papper” Ut kommer grannen till honom och säger ”Jan, Jan för Guds skull han heter inte Plös han heter Härold” Jag svarar ”han heter visst DSC00472Plös det har mormor sagt” Han var inte hemma. Det kanske var tur.

Här bodde Plös

Hem och bort

Jag vistades mycket hos min mormor på Smedjegården och gick ofta dit själv från torget där vi bodde. En dag hade jag varit vittne till en händelse som var ganska vanlig på den tiden. På väg till mormor såg jag några pojkar reta en man med häst och vagn. Häst och vagn var en vanlig syn i stadsbilden på 50 talet. Man körde allt från sopor till snö på vintern. Åter till händelsen. Mannen som körde kallades ”Hem och bort” därför han hade en fot som pekade framåt och en som pekade bakåt. Han hade varit med om en tågolycka och fått foten skadad. Han svor åt pojkarna och slog med piskan åt dem. När jag kom till mormor så berättade jag vad jag sett. När jag berättat frågade mormor med pliriga ögon. Vad sa han då? Han sa djävla, förbannade ungar. Mormor tyckte mitt sätt att återge händelsen var lite roligt så hon låtsades att hon inte hört och sa. Jag hörde inte. Kan du säga det igen. Och jag upprepade svordomarna igen. Just kommer min mamma in på gården och hör detta och säger till min mormor. Men mamma du ska väl inte lära pojken att svära.

Fortsättning följer

Den första stölden

En tredje liten upplevelse som har haft stor betydelse för mitt liv är denna. Jag hade fått ett uppdrag av min mor att gå och handla i Brindhes specerier som låg där nu resturang Amazing Taste ligger. DSC00526Det luktade så gott när man kom in där från kaffekvarnarna. Jag kan känna doften än idag när jag tänker på det. Här jobbade en man som hade en skarp, plirig och genomträngande blick som var väldigt svår att möta för en blyg 6-åring. Vi pojkar hade respekt för honom.

Här låg Brindhes specieriaffär. Idag Amazing Taste.

Vid detta tillfälle begick jag mitt första officiellt kända brott. Jag stal två två öres kola när jag trodde att han inte såg mig. Men det hade han gjort så han spände blicken i denna blyga 6-åring och sa ”vad tog du och stoppade i fickan Jan” (Det blev ju en sång om detta senare Vad har du i fickan Jan …Nä, skämt åsido). Jag kom ihåg hur rädd jag blev och svarade med låg röst och automatiskt ”ingenting” Men jag såg att du tog kola Jan. Ska jag gå hem och berätta detta för din mamma? sa han. Jag svarade tystlåtet och med gråten i halsen ”nej” Han sa ”lovar du att aldrig göra om detta” Jag fick lova detta och fick gå därifrån mycket lättad.

Men historien slutar inte där. Den här mannen bodde på samma borg … gård som min mormor och dessutom vid ingången till gården. Jag måste passera hans bostad och fönster varje gång jag skulle till mina bägge mormödrar. Jag minns att jag smög fram och spanade om han syntes till och sprang sen snabbt över gården när jag uppfattade att kusten var klar. Jag lyckades med stor skicklighet undvika denna man under alla år.

Men det var inte slut med detta. ca 30 år senare skulle jag tillsammans med annan personal på socialbyrån äta lunch på Snickaren (servicehus) som var nybyggt då. När jag kommer in i matsalen så möter jag denna man som kommer gående mot mig med sin rullator och med samma pliriga och genomträngande blick och han ser rakt på mig med ett litet leende på läpparna. Det kändes som han kände igen mig och jag slussades tillbaka 30 år i livet. Jag blev 6 år där jag stod och det värsta var att han lyckades förmedla ”jag kommer ihåg när du stal kolorna Jan. Har du skött dig sen dess” Det var en oerhört kraftfull och samtidigt märklig känsla och jag minns att jag skyndade förbi honom och åt snabbt denna gång för att komma därifrån. Jag var berörd och kunde inte glömma denna händelse. Varje gång jag åt på Snickaren så såg jag honom på avstånd. Jag insåg att jag behövde nog göra något åt detta så jag bestämde en dag att jag skulle gå och prata med honom. Men han var inte där den dagen. Jag fick reda på att han hade tyvärr avlidit dagen innan. Jag kände en stor besvikelse för jag hade verkligen velat prata med honom om denna händelse men också ge honom kredit för hur han påverkat delar mitt liv.

Eksjös första snagg?

En annan liten episod som var typisk för denna tid var DSC00567följande händelse. Jag var 6 år och fick pengar av min mor att gå och klippa mig hos farbror Sven Gram. En frisör mitt emot Rostedts livs på Jungfrugatan. Jag tog med min lillebror Tommy och satte honom på en grön galonklädd stol och gav honom en Kalle Anka att bläddra i. Det satt en äldre farbror där samtidigt som läste Pinup och Cocktail (dåtidens porrtidningar tror jag). Jag blev iallafall klippt och när frisören tyckte det var färdigt så fick jag titta i en spegel som han höll upp. Han sa ”är det bra så, Jan”  Mor hade sagt ”säg till farbror Gram att klipper av ordentligt. Jag såg redan då lite dåligt så jag tyckte det såg långt ut fortfarande så jag sa ”lite till” så han fortsatte att klippa. Så höll det på två, tre gånger. Till slut säger  farbrorn med pinup tidningarna ”ska du verkligen ta mer nu Gram, pojken har ju snart inget hår kvar”  Och så var det. Det var bara någon centimeter långt när jag kände efter. Förmodligen Eksjös första snagg. Det blev ju poppis ett par år senare.

Det intressanta för mig med dessa små händelser är att jag blivit medveten om flera händelser och upplevelser och det kanske är så att den 10 åriga springpojkskarriären med dess upplevelser är en viktig  orsak som ligger till grund för mitt enorma självförtroende och drivkraft att ge mig i kast med saker oavsett svårighet. Jag lärde mig genom dessa uppdrag jag fick av min mor och ibland mormor att hitta lösningar på de problem jag mötte vid dessa uppdrag.

Jag började mao tidigt i livet att utsättas och exponeras för svårigheter. Jag lärde mig att det finns alltid en lösning men jag själv måste leta efter den. Det hänger ihop med mitt eget tänkande inte andras. En av läromästarna var min mormor som var positivitetens uppfinnare. Men vi kan inte bara vara positiva och söka i ljuset då hittar vi inte det som finns i mörkret. Ibland är det bra med en ficklampa med bra batterier även i livet.

Tuvehagens djungler

Vi flyttade året efter (54) till det nybyggda flerfamiljshuset på Oxtorgsgatan 8 och Tuvehagens djungler som en gammal folkskollärare uttryckte det en gång. Här började äventyren på allvar. Här bodde ca 20 andra grabbar i min ålder i samma hus vilket öppnade en helt nu värld för mig och mina syskon. Vi fick lekkamrater.

Under de närmaste åren fick jag vara på firman då och då genom att min mor skickade mig till stan för handla i olika affärer i stan nästan varje dag. Jag brukade få 25 öre ibland en femtioöring. Jag brukade gå och handla salta negergubbar (ja, de kallades så). De såg ut som pojken på tändsticksasken och kostade 5 öre styck och var skitgoda.

Så småningom blev mina bröder äldre och övertog delar av springpojksverksamheten. Jag blev ju så småningom professionell springpojk hos Thunbergs specerier och bud på Smålandstidningen. Det ska jag berätta mer om  för det blev mycket intressant för mig för jag förstod att det har haft stor betydelse både för min personliga utveckling och min karriär inom den bransch (socialtjänsten) där jobbat i ca 35 år.

Den fantastiska barndomen på Oxtorgsgatan

I väntan på söndagssteken

Jag pratar ofta och gärna om min fantastiska barndom. Anledningen att den var fantastisk tror jag framförallt är att vi fick vara barn ända upp tonåren. Vi fick leka oss fram i livet och vi fick utveckla vår kreativitet och fantasi. Vi bodde 7 personer i en trea. Det var alltså sängar överallt. Det vi lärde oss var att visa hänsyn och respekt vilket jag tror jag har haft mycket nytta av i mitt liv. Speciellt var det när det regnade ute då alla barn var inne. Vi fick också lära att dela på saker och ting. Vi hade en mor som vände på slantarna många gånger har jag förstått efteråt. Det var tex normalt för oss att hela familjen delade på en kyckling. Eller att vi barn delade på en par fläskkotletter. Däremot fick vi äta hur mycket potatis som helst. Mamma lagade fantastisk mat. Jag minns speciellt söndagarna när vi gick och väntade på att mor skulle sätta på söndagssteken. På söndagarna fick vi också alltid efterrätt. Det var en pina när hon satte på en stor gryta med tvätt på spisen tidigt på förmiddagen. Det luktade ju inte stek precis. Tiden sniglade sig fram tills vi kände lukten av steken och när ögonblicket var inne att äta så var nästan som julafton för mig och min lillebror Lennart. Vi var bra på att äta av den goda maten. På söndagarna kunde man man få en extra bit kött. Vi fick också alltid efterrätt på söndagarna. Det kunde vara exempelvis apelsinris, chokladpudding eller äppelkaka. Mums.

Kött beroende

Jag blev så småningom beroende av kött och var så i många år. När jag ett antal år senare träffade min första fru som var lanthandlardotter och man fick äta så mycket fläskkotletter man ville så trodde jag att jag hade kommit till himmelriket. ”Ta en fläskkotlett till Kim” sa svärmor och jag var inte nödbedd. Snacka om beroende. Men åter till barndom.

Tänka själva

Vi fick skapa vårt liv själva utan hjälpmedel som TV och data osv. Vi fick så att säga, tänka själva. Jag tror jag var 13-14 år innan vi fick den första svartvita TV:n med en kanal. Jag minns att grannen, familjen Jönsson var först med Tv på gården. Vi barn på gården fick gå in till dom och titta på bla programmen nedan. Hela golvet var fullt med barn. Det jag minns från den tidens TV var greven från Monte Christo, Robin Hood, Olle Björklund på aktuellt och Hylands hörna. Jag har ett något ambivalent hållning till TV. TV var på ett plan oerhört fördummande för det stal vår fantasi och skaparkraft samtidigt som den gav oss kunskaper och utvecklade oss. Men som tur var fanns det ju bara en kanal och ofta var det tråkiga program för oss barn. Det är jag tacksam för idag. Tyvärr är det likadant idag med skillnaden att vi har hur mycket kanaler som helst, men det finns inte mer att se nu än det fanns då.

Inspiration av matine filmer

Under uppväxten på 50 talet var det upp till oss barn att med hjälp av fantasi skapa vår vardag genom lekar och äventyr. Vi hämtade ofta inspiration från söndagens matine film från de tre biograferna vi hade i Eksjö på denna tid. Grand som låg på Köpmannagatan var den största biografen. Den hade två ingångar in i själva biografsalongen och hade en stor godisdisk där vi köpte Trixie, Viol och Tutti frutti. Tablettaskar som vi blandade och åt. Det blev en så häftig smak. Annars var det Domino, Tenor eller Figaro som gällde, men de var några ören dyrare. Dyrast var svarta Läkerol som dessutom var djävligt äckliga. Men de hade Guldus kola som var så goda. Andra kolor som var goda var Dixie, Rio och Rival. Kolor kostade 5 öre. Varför slutade man med dessa för?

Metropol var en något mindre biograf och finns ju kvar än i dag. Den var på något sätt mysigare. Kunde kanske bero att de hade skummare belysning och på sätt blev det intimare. Ägaren, farbror Söderberg stod och rev biljetterna och kollade vår ålder. Den tredje bion var Eksjö bio. En snickarglad kåk som såg ut som ett brunt globen i miniatyr. Eksjö bio låg mitt emot frälsningsarme’n. De körde oftast lite skummare filmer som sex, deckare och western. Det var på kvällstid. Det var ofta två föreställningar på biograferna så man kunde gå från den tidiga föreställningen på Grand och springa rätt över torget och se den sena föreställningen på Metropol om man hade pengar. Bio var ett stort nöje när jag växte upp. Det var något speciellt när ett par hundra människor samlades och skrattade tillsammans. Det var en sann glädje.

På matine’ såg vi bla Robin Hood, cowboy och indianfilmer, Tarzan, Zorro, Kapten Blod, Helan och Halvan osv. Vi gick ofta direkt hem och lekte många av dessa filmer i Eksjö Hus brädgård, den kära kullen bakom huset eller i skogen ute i Blåsippekullarna. Jag kommer ihåg hur vi levde oss in i de olika figurerna. Redan då utövade jag NLP då vi modellerade våra idoler på vita duken både fysiskt och mentalt. Ibland var det svåra förhandlingar om vem som skulle vara typ Robin Hood osv men vi löste det. Vi hade roligt. Jag är oerhört tacksam att jag fick uppleva detta och växa upp och vara barn.

Snöbollskrigen med negerbyn

Vårt liv som barn återspeglades även vad som hände i stora världen. När det var olympiad , VM i fotboll eller någon landskamp så hade vi parallella tävlingar där vi ofta tävlade mellan de olika gårdarna. När det var krig så hade vi krig. Vi slogs med påkar och hade stora snöbollskrig. Jag minns speciellt de stora snöbollskrigen med grabbarna från negerbyn (ja det hette så). Det var kvarteren runt dåvarande Folkets park, idag Blåsippan dagis. Jag minns också påkkrigen med Tuvehagens grabbar. Ca 30 grabbar slogs med påkar. Det var som visan med grabbarna från Tegelbacken. Det här kom från Robin Hood filmen där Robin slåss med lille John.

Palla frukt och godis

En annan aktivitet var den brottsliga verksamheten som pågick. Planerade raider för att palla frukt var en utbredd och noggrant planerad verksamhet. En annan mera allvarlig aktivitet var att snatta godis i stans affärer. Vi gick in i en godisaffär och någon av oss handlade 100 ett öresbitar vilket innebar att biträdet blev upptagen med att räkna och kunde då inte hålla reda på alla pojkar som naturligtvis stoppade på sig både det ena och andra. Man kan ju använda kreativitet till mycket som sagt.

Bankrån i Sjöös

En annan sådan historia är när vi lekte cowboy och banditer i brädgården. Vi lekte att vi rånade banken. Banken i detta fall kunde vara Sjöös specerier på Oxtorgsgatan 14 där bytet var glass. Vi stack ner händerna i frysboxen med glass och stoppade in glass innanför träningsjackan som hade resår runt handlederna.

Granhyddestaden och de skrikande vålnaderna

Vi hade en stort område som lekplats under min barndom. Hela industriområdet var bara ett stort fält med små dungar av träd och korsande små bäckar och vattendrag ända fram till skogsbrynet där Eksjö energiverk ligger idag. En aktivitet vi ofta ägnade oss åt var att leka i skogen och bla bygga hyddor av granris. En vinter hade vi byggt en hel stad som vi kallade det. Sju hyddor i en ring i en grandunge. Vi var där och hade aktiviteter på dagarna. En dag satt vi en hydda och tävlade i vem som kunde komma på mest floder i världen då vi plötsligt hör ett fasanfullt skrik. Vi rusar ut ur hyddan och möter några äldre ungdomar med nakna överkroppar och som jag minns så var de målade också. De såg ut som vålnader från en annan planet.  Vi blev skitskraja och sprang för livet ut ur skogen och över det stor fältet som idag är industriområde. Jag hade fått ett par näbbstövlar (lappstövlar) av min moster som jag var mycket stolt över. Jag skulle prompt ha dessa trots att det inte var några vinterstövlar och jag minns att jag frös om fötterna. Nu ångrade jag att jag hade dessa på mig för de var blankslitna i sulorna så jag fick inget fäste när jag sprang utan halkade mig fram. Som tur var så slutade dessa figurer och jaga oss en bit ut på fältet. Jag hade inte dessa stövlar mer på vintern och jag har har aldrig fått reda på vilka dessa jagande figurer var. Det kanske finns någon därute som minns denna händelse? Vi gick aldrig tillbaka till granhyddestaden nåt mer.

Kalle slår världsrekord i rockring

Jag har bevittnat ett världsrekord. Kalle Jismark var inte den mest tekniske bollspelaren men han var en jäkel på rockring. Jag förstår inte hur han bar sig åt. När jag försökte så hamnade ringen vid fötterna efter bara tre varv. Jag hade inte den rätta knycken men det hade Kalle. Jag har fortfarande bilden av Kalle och hans mjuka höftrullningar framför mig när jag tänker tillbaka. Han var fantastisk och det var ingen av de andra grabbarna som kom i närheten av hans resultat.

En dag fick Kalle för sig att han skulle slå världsrekord med rockring. Vad jag minns så var världsrekordet då något på tre timmar. Sagt och gjort. Vi förberedde det hela på gården utanför ingång 8C. Kalle satte igång och rocka på. Fyra timmar var ganska lång tid för en pojke i tonåren. Dessutom riskerade man att bli inropad för mat eller att åka ett ärende åt föräldrarna. Men vi klarade oss denna gång och Kalle slog sitt världsrekord med bravur.

Före och efter kaffe Skuggan

Under en av dessa stöldraider i stadens affärer återkom händelsen med min första stöld på Brindhes. Vi pojkar var mycket framgångsrika i vårt stjälande förutom en gång. Mina två polare och jag hade planerat att proviantera med kolaklubbor på kaffe Skuggan som låg där Princess ligger nu. Ett av staden många kafeer. Vi hade taimat in expeditens upptagenhet (trodde vi) och jag hade fått uppdraget att sno klubborna medans de andra skulle uppehålla expediten. Jag tog ett antal klubbor från disken som jag stoppade i fickan då jag hör en röst som från det förgångna ”vad har du i fickan Jan” Nästan samma ord som 7 år tidigare på Brindhes specerier. Men nu hade sången utvecklats till en etablerad hit. Hela konditoriet sjöng ”vad har du i fickan Jan” Ja ni kan ju se bilden framför er. Nä nu skenade fantasin. Åter till händelsen. Jag minns att jag blev stel och rädd och återupplevde känslan från den tidigare händelsen. Expediten visste vilka vi var och sa ”om du lämnar tillbaka det du tog Jan så ska jag inte skvallra för din mamma och pappa, om du lovar att inte göra om det” Jag lämnade tillbaka klubborna och lovade att aldrig göra så mer och gick lättad ut därifrån. Jag gick aldrig in på kaffe Skuggan igen och jag undvek expediten när jag såg henne på stan under många år.

Fostran lönar sig

Jag tror faktiskt att den här händelsen gjorde att vi lade ner snatteriet och ägnade tiden åt det mer harmlösa att palla frukt när tillgången fanns. Jag minns att jag var lättad att denna brottsliga gärning tog slut för jag hade nog aldrig tyckt om att stjäla. Det stämde ju inte med vår fostran till laglydiga, hederliga och ordentliga pojkar som mor och far predikat och lärt oss. Man skulle kunna benämna den tid som före och efter kaffe Skuggan.

Tjattrande käringar på Rostedts, Thunbergs och Holmbergs

Det som störde mig i lekandet och äventyren ibland och som återförde mig till verkligheten var att jag var tvungen att vara på firman ibland. Alltså springpojksverksamheten. Mor var fullt upptagen med sitt heltidsjobb. Barn, bakning, städning, tvättning, kaffedrickning med grannfruarna och alla andra sysslor. Jag fick cykla de två kilometerna till stan och handla. Det var speciellt tre affärer. Först till Rostedts livs. En liten köttaffär på bakgatan nedanför Handelsbanken. Jag var liten till växten och köttdisken var hög så jag syntes inte för expediterna. Där stod jag bland alla tjattrande käringar som skulle smaka på allting innan de bestämde sig. Expediterna frågade alltid ”vem var näst på tur” Men jag var för blyg för att säga ”det var jag” så jag kunde bli stående där lång tid tills någon av de tjattrande sa ”men nu har nog den här lille pojken väntat länge” Men det som kompenserade väntandet var att jag alltid fick en prinskorv eller min favorit, ättiksgurka för att jag väntat.

Ibland var uppdraget Holmbergs bröd som låg granne med Thunbergs och köpa sötlev och ankarstock. På lördagarna var det Holmbergs långfralla. Den var så krispig och god. Det var ofta likadant i den affären som Rostedts. En massa tjattrande käringar. Det här var ju också en liten affär och jag fick ofta stå inklämd mellan alla tanter och vänta tills någon snäll tant förbarmade sig och sa ”nu är det nog den här lille pojkens tur” Jag älskade de här snälla tanterna och förbannade mig själv för att jag inte vågade säga att det var min tur. Jag berättade aldrig för min mor om väntandet. Varken Rostedts, Thunbergs eller Holmbergs finns kvar idag. Thunbergs och Holmbergs låg på Storgatan där Lindex ligger idag.

Skammens rike

Nästa anhalt på uppdraget var Thunbergs specerier som var en pina ibland. Jag fick ofta besöka skammens rike här. På den tiden handlade de fattiga på bok. När jag handlat så lämnade jag fram den gröna boken till handlaren och ibland så sa han med hög röst bland de tjattrande ”säg till mamma och pappa att skulden börjar bli stor och de måste betala snart” Jag kände att här skulle det funnits en lucka i golvet för att försvinna. Det var inte nog med min egen skam. Man skulle härbärgera andras skam ibland. Jag fick då och då uppleva hur andra personer blev offentligt förnedrade.

En minne som etsat sig fast är den unga söta mamman som inte hade pengar till mat och röd i ansiktet blygsamt fick tigga handlaren om att få handla på boken en gång till för att få mat till sina barn mitt ibland de tjattrande käringarna. Jag glömmer det aldrig. Hela denna väna varelse var så full av skam att det hade räckt till en stor del av Eksjös befolkning. Jag minns att jag tyckte det var obehagligt och blev både ledsen och arg. Jag hade nära till gråten. Men jag tordes inte säga någonting. Jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på denna händelse. Jag tror att denna händelse gjorde att omedvetet bestämde att denna lilla människan ska inte utsättas för detta. Jag tror att jag i kombination med mitt deltagande i scouterna och denna händelse gjorde att jag blev redan här blev socialarbetare.

Apropå skammens rike. En händelse som påverkade mig och min självkänsla under lång tid av mitt liv, ca 30 år var följande händelse. Som jag berättat tidigare så var jag blyg (dålig självkänsla?) vilket var mycket besvärande under uppväxten. En intressant fråga är hur man exponerar sig för detta och samtidigt möjliggör för andra att trampa på oss.

Jag hade genom min springpojksverksamhet från tidig ålder fått ett bra självförtroende därför jag alltid utförde saker som jag fick i uppdrag oavsett hur svårt det var. Jag var bra på det. Och jag klagade aldrig. Men det är ju inte samma sak som självkänsla. Och ibland kan man fundera över om ett bra självförtroende kan göra att man ger sig in i situationer som om det berodde på en bra självkänsla inte skulle ge sig in i.

Jag börjar första klass på Linneskolan

Hösten 54 var det dags att börja skolan. Vi hade varit där på besök min mor och jag och träffat fröken. Hon hette Ingrid Brännström och var en varm, engagerad och jättesnäll fröken. Jag minns henne med en ljusgrön klänning med små rosor på. Några minnen från de två första åren jag minns speciellt.DSC00539

Till skolan även ledig dag

En dag kom jag till skolan och mötte en av mina skolkamrater (Anita) precis vid ingången till skolan. Jag minns som i går. Pojke möter flicka. Vi kom gående med våra bagar från var sitt håll och möttes vid staketet på bilden (var ett rött stålstaket då) och upptäckte samtidigt att det var tomt på skolgården. Då kom vi på att det var ju ingen skola den dagen. Vi var de enda eleverna som kom ändå.

Lära kompisen att skriva

Jag hade lätt att lära mig skriva och skrev så vackert enligt fröken (se under artiklar). Jag hade en skolkamrat som hade svårt med detta så jag skulle visa honom. Vi tog en krita för fröken och jag jag skrev vissa bokstäver i alfabetet på överlärarens cykelställ. En sånt där träskjul ni vet. Men det var inte populärt. Jag blev kallad till överläraren och fick en sk uppsträckning. Finns ett kåseri skrivet om denna händelse av min fröken. Du kan läsa kåseriet under artiklar. Det heter ”var det synd om överläraren”

Brännbollsolycka

En dag spelade vi brännboll på skolgården. Lars-Åke en av de starka grabbarna i klassen skulle slå med det runda racket och tog sats bakåt och där står en av tjejerna och får racket rätt över munnen. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Det måste gjort fruktansvärt ont. Jag led med henne. Det var bara som ett hål rätt in i munnen och blodet sprutade.

Teaterdebut

Jag gjorde min teaterdebut i andra klass. Jag skulle spela ett troll med sjumilaskor på klassfest med alla föräldrar. Jag hade en replik som jag tränade mentalt. Jag var jättenervös och ville egentligen inte vara med men det argumentet köpte inte mina föräldrar. Jag minns att när det var dags så glömde jag nervositeten och klev in i rollen som trollet levererade min replik och jag har nog gjort så hela livet sen dess när jag tänker efter. Jag går in i en annan roll (personlighet). Jag skulle kanske blivit skådespelare? Den här talangen har Hollywood missat. Vad är Persbrant, Nykvist och Skarsgård mot trollet Johansson med sjumilsfötterna? Jag är övertygad att vi agerar i olika roller (delpersonligheter) som vi går ut och in i vid behov. Delar av helheten. Hade jag vetat detta då hade förmodligen mitt liv blivit annorlunda vad det nu skulle haft för betydelse?

Åhörardag

Bland det värsta upplevelserna i skolan var åhörardagarna då föräldrar var inbjudna. Som tur var så var det bara en gång om året. Jag tyckte inte min mor behövde komma men hon kom ändå. Föräldrarna stod uppradade längs väggen längst bak i klassrummet. Jag var ju väldigt blyg när jag var i rollen Jan och jag tyckte inte om att min mor var där. Hon stod längst bak och bara log. Jag tyckte hon utmärkte sig. Det var ju ingen annan mamma som stod där och bara log. Min far hade aldrig tid med detta spektakel vilket jag på sätt och vis var tacksam för då. Mina föräldrar var mycket sociala människor och jag tyckte alltid att det var lite pinsamt när de var närvarande för de pratade med alla och envar.

Skolresa till Jönköping

Vi var på vår första skolresa i andra klass. Resan gick till stadsparken i Jönköping för att titta på utsikten och de berömda  älgarna. Det var en solig dag i maj och jag hade med en flaska jordgubbssaft och tre smörgåsar med rökt medvurst på som matsäck. Varm saft och i kombination med svettig medvurst var inte världens hit. Jag har aldrig kunnat med den kombinationen sen dess. Det var äckligt. Vi var ju ganska fattiga så jag hade inte mycket pengar med mig. Jag hade tre kronor. Det var då jag upptäckte den nya glassen som hade kommit ut. Glassbåten som kostade en krona. Jag köpte en sådan och den var så djävla god så jag köpte två till. Det var ju typiskt mig och är än idag. Köp upp dina pengar på meningslösa saker. Kan vara någon form av beroendeproblematik som jag i och för sig hanterat bra genom åren men mönstret går igen.

Lilla a i välskrivning

När vi skulle sluta andra klass så sa fröken att två elever hade fått var sitt lilla a i välskrivning och det var mycket ovanligt i andra klass. Det var Karl-Erik ute ifrån Brevik och jag. Vi skrev så vackert sa fröken.

Mobbing på Högre Allmänna Läroverket som präglade mig

Ett exempel på detta är att jag vid 11 års ålder sökte in till Högre DSC00493Allmänna Läroverket i Eksjö. Jag skulle ta studenten. Hur kunde kunde jag få denna fullständigt idiotiska ide?  Jag kunde väl gått kvar i folkskolan i tre år till. Istället sökte jag till en skola där jag skulle vara kvar i 8 år till innan jag fick (köpa) min studentmössa. Hur fan tänkte jag egentligen? Förmodligen inte. Jag har funderat på detta men inte kommit fram till något annat svar än att det skedde omedvetet och att det var mitt självförtroende som gjorde att jag vågade och att jag hade ett behov att utsätta mig för okända situationer medans andra ser skräckfilmer och får sin dos av skräckblandad förtjusning. Jag har sen dess alltid gjort det. Jag visste nog egentligen inte vad det var jag gav mig in på. Jag har så här i efterhand förstått att jag alltid gett mig in i omöjliga projekt och utmaningar och har gjort så hela livet.

Omedveten om kostnader

Men det här var en stor grej därför ingen hade tagit studenten tidigare i släkten. Mina föräldrar backade upp mig till 100% trots att de visste att sonens påhitt skulle kosta dem mycket pengar. Kanske pappa skulle bli tvungen att jobba ännu mer extra för sonens tilltag. Jag var ju omedveten om detta just då men blev pinsamt medveten om konsekvenserna av mitt egoistiska tilltag. Det var nämligen inte gratis att gå på läroverket. Du fick själv betala din litteratur och allt material. Man gick till bokhandeln och till vaktmästaren och skrev upp det man behövde.

Och nu fick jag återvända till skammens rike. Under andra året på DSC00499realskolan när jag kom till Eksjö bokhandel och skulle hämta beställda böcker så ville dom inte lämna ut dom för mina föräldrar inte hade betalt räkningen från första året. Pedagogiska som de var så påtalar de detta högt och

Bokhandel även idag

tydligt i en fullsatt affär. Likadant var det med vaktmästaren som inte ville ge mig mer material förrän mina föräldrar betalt. Men han var hygglig så jag fick ofta mina grejer. Men jag minns att jag undvek honom skickligt när jag såg honom på skolan.

Det fanns heller ingen matbespisning. Jag fick cykla hem till mamma och äta. Det var ju egentligen väldigt bra då jag fick god mat och samtidigt motion. Läroverket var så annorlunda mot folkskolan. Där hade man haft en lärare och mat och nu fick man en lärare i varje ämne och dessutom var det olika salar man skulle gå till. Det värsta var ju att man var tvungen att anstränga sig för att få godkänt. Och det hade jag svårt med. Jag hade ju inte behövt anstränga mig i folkskolan.

Ska vi ha såna här elever i denna skola?

Men åter till händelsen som jag egentligen skulle berätta om. Första lektionen på den nya skolan var matematik med min klassföreståndare. En man i kritrandig mörk kostym, med buskiga svarta ögonbryn och skarp mörk blick. Han var riktigt muskig som vi sa, och ingav redan från början respekt. Naturligtvis kallar han fram den blyge Jan Johansson på första lektionen till svarta tavlan (eller var den grön?) att räkna ut ett ganska enkelt tal i division. Jag blev lite nervös och blev totalt blockerad så jag mindes inte hur man ställde upp division. Så jag bara stod där framför tavlan utan att göra något. Nå Jan, säger han ”ska du räkna nu då”  Efter en stunds tystnad så knackar han med pekpinnen i golvet och säger ”nå” ännu en gång. Jag försöker förtvivlat komma på hur man gör. Jag hade iallafall AB (4) i matte från folkskolan. Men det kommer ingenting, det var tomt och ingen lucka i golvet som jag kunde smita ut i så jag känner mig tvungen att med svag röst säga ”jag kan inte magistern” Då säger denne store pedagog ”ska vi ha såna här elever i den här skolan, gå och sätt dig” Jag klev ner från katedern med en stark rodnad som riktigt brände på kinderna (det bränner fortfarande) och gissa om jag skämdes.

Resa till Stockholm med bara ätande av glass och godis

En annan liknande händelse var på svenskan. Vi skulle göra ett muntligt framträdande (fruktansvärt) och berätta något från ex semestern. Men vi hade ju ingen semester så jag bestämde mig för att berätta om en resa med IFK Eksjö till Stockholm 1956. Resan var ett äventyr för en ung pojke och ett stort festande för de äldre generationen. Jag såg för första gången stora läskedrycksflaskor. Jag åt nästan bara glass och godis i stora lass under hela resan. Ni vet såna där glasskålar fulla med glass med kex i. På kvällen skulle gubbarna ut och dansa och festa så jag skulle vara ensam på hotellrummet och då var det läge för förhandlingar: Jag behövde kompenseras för detta med godispåse och serietidningar (Davy Crockett och kapten Mikki tidningar i miniformat). Enda egentliga avbrottet från glassätandet var att vi var var på Stadion och såg en landskamp i fotboll. Jag trodde att det var Sverige-Tyskland som spelade pga av färgen på flaggan. Men jag blev tillrättavisad av min klasskamrat Göran Thyden som var kunnig på området som berättade att det var Belgien som spelade inte Tyskland.

Jag berättade blygt men med stor inlevelse om mitt frossande på glass och godis för klassen. När jag var färdig säger min svenskalärare. ” Det var det torftigaste föredrag jag nånsin lyssnat på” Gissa om skammens rike gjorde sig påmint ännu en gång. Hon hade säkert rätt men hon var en urusel pedagog. Och när jag tänker efter så var det många lärare som var det på den tiden.

Tenta på sommaren

Dessa händelser och några till fick stor betydelse för min självkänsla och fortsatta framgångar i skolan speciellt i matematik och svenska. De var lika med noll. Jag blev underkänd i flera ämnen. Det var en skämmigt att komma hem med underkänt. För att få fortsätta på läroverket var jag tvungen att läsa på sommaren och tenta innan terminen började. Folkskolegrabbarna spelade fotboll och liknande aktiviteter medans jag läste matematik och engelska för Bosse Heinebäck längst upp i trappan. Han började så småningom började jobba på UD var ambassadör i flera länder. Jag har nog aldrig tackat Bosse för han tog sin tid för att träna in kunskaper hos mig. Så tack Bosse.

Men en liten kuriosa sak var att när vi började skolan efter sommarlovet så var första lektionen matematik och historien upprepades. Jag blev framkallad som första elev på läsåret att räkna ut ett tal därför ingen annan kunde. Läraren sa ”Jan du kan detta” och det kunde jag. Då log min klassföreståndare ett varmt leende även med ögonen som jag kände var till mig.

Underkänd igen

Men året efter så var det likadant. Jag blev underkänd i matte, engelska och svenska. Det var ju inte konstigt. Jag läste ju aldrig. Jag ville inte läsa på sommaren så jag valde då att gå om årskurs två och kom till en ny klass som hade sina lektions salar på Kyrkogatan där nu arbetsförmedlingen DSC00491har sina lokaler. Jag klarade av dessa två terminer med hyfsat betyg. Väl godkänd alltså och flyttades till årskurs tre. Men där blev det stopp. Jag hade börjat intressera mig för

Här på hörnet av Kyrkogatan och Österlånggatan gick i två år. Vi fick inte plats på läroverket.

schack som upptog en stor del av min fritid tillsammans med fotboll och idrott. Vem hade tid för läxor? Jag hade väl viktigare saker att syssla med. Det tyckte jag då i alla fall. Så jag blev underkänd igen och den här gången var det riktigt illa. Jag blev underkänd i matte, engelska, tyska, svenska. Dessutom fysik därför jag inte lämnade in labb-redovisningar trots uppmaning och hot om underkänt från min snälle magister. Det här kan man fundera över därför skrivningarna låg hemma på skrivbordet och var egentligen bara att förflytta till skolan. Men det var som jag inte brydde mig. Jag var trött på skolan Jag hade ett avslutande samtal med min lärare Ulf Edborg som verkligen försökte övertyga mig att läsa på sommaren och tenta. Du ska inte ge upp Jan sa han. Du kan klara detta. Det är viktigt för din framtid. Jag gick hem med hans råd ringande i öronen. Jag visste att han hade rätt men jag visste nog redan då innerst inne att det var det sista skolan såg av mig på ett tag.

Jag träffade Ulf på bilverkstaden häromdagen och tackade honom för han hade försökt. Du hade ju rätt i det du sa till mig Ulf. Det kändes bra att berätta detta för honom så här många år efteråt för han blev glad.

När höstterminen närmade så hörde skolan av sig och ville att jag skulle gå ett år i den nystartade grundskolan för att få ett avslutningsbetyg. Jag vägrade i sten som det heter och av någon anledning så stöttade min far mig i detta beslut. Jag vet inte varför egentligen. Det var inte likt honom. Jag ville börja jobba.

Min profsionella springpojkskarriär börjar på Thunbergs Specerier

En dag när jag kommer hem så står det en gubbe i hallen och pratar med min far. Det var Birger Thunberg. Han var ägare till Thunbergs speceriaffär. Han behövde en springpojke och hade fått tips om att jag behövde ett jobb. Hur vet jag inte. Kanske min far. Han erbjöd mig jobbet och jag tackade ja. Jag fick en lön på 60 kronor i veckan. Och nu började en ny epok av mitt liv. Jag infann mig morgonen därpå i Thunbergs specerier (låg där Lindex nu ligger) för starta min yrkesverksamma bana.

Hemtransport av varor en service.

Det började med att åka med chefen till mejeriet och hämta dagens ranson av mjölk, fil och grädde. Det var ett tungt arbete. På den tiden var mjölken paketerad i en liters glasflaskor i träbackar och med olika färger på korkarna. Mjölk var silverfärgad, fil var en mörkblå och grädde en vinröd var. Varje morgon skulle man åka en mjölkrunda med schasmopeden (trehjulig flakmoped) och leverera mjölk mm efter ett en speciell ordning. Det var en otrolig service. Jag blev påmind om detta när TV började sända Flinta där det förekommer i vinjetten. Den första kunden på vägen var en argsint dam som skulle ha en halv liter grädde varje morgon vid en specifik tidpunkt. Var man en minut sen så ringde hon till chefen och skällde ut honom efter noter. Jag minns hur han stod och nästan bugade i telefonen och lovade det skulle inte upprepas.

Nära katastrof vid första egna hämtningen av mjölk

Varje morgon fick jag åka och hämta mjölken med flakmopeden. Jag minns första morgonen jag skulle hämta mjölken själv. Jag var ovan vid mopeden och det var skittungt. När jag hade lastat så var det så högt att jag inte såg framåt. Jag fick luta mig ut på sidorna för att se vägen när jag körde. Kan inte inte varit tillåtet då jag utgjorde en uppenbar trafikfara även om biltrafiken inte var så tät då. Det var så tungt att styret skakade att det var svårt att styra mopeden speciellt när man skulle svänga. Jag var ju dessutom ovan. Jag lyckades klara mig till sista svängen in på Köpmannagatan då jag tappade kontrollen. Jag lyckades inte ta svängen utan körde rätt ner i trottoarkanten och hela lasten for framåt och var på väg att tippa över. Jag kastade mig fram och fick grepp om den översta backen och lyckades på något sätt räta upp lasten. Sen återstod att få upp mopeden på vägen igen. Jag minns att jag jobbade så jag var svett. Det här var egentligen rena idiotin att jag skulle hämta mjölken varje dag. En späd 15 åring och oerhört tung last när det fanns en bil. Jag frågade chefen någon gång varför vi inte kunde hämta med skåpbilen. Men han vill inte höra talas om det.

Mitt jobb bestod förutom att köra ut mjölk även att köra ut varor till kunderna. Kunden kunde ringa till affären och göra en beställning av varor som jag sen körde ut. Varje gång jag körde ut så gick jag ner i källaren och hämtade en läsk som jag tog med som färdkost. Extra lön kallar jag det. Ibland var det mycket körningar och ibland mindre. När det inte var körningar fick jag plocka in varor, städa eller invertera. Jag gillade att invertera, speciellt godis förrådet. (Ja ni förstår säkert varför) Jag gillade också att ställa ordning i källaren med konserver och förrådet med andra varor. Det var en fruktansvärd oordning i dessa utrymmen så det var verkligen nödvändigt arbete. Man skulle kunna tro att en tornado gått fram i dessa utrymmen. Men jag var bra på detta och det har varit så på alla arbetsplatser jag varit på sen dess förutom SMT (kommer längre fram) att jag har ställt ordning och även i vissa fall byggt om lokaler. Jag har en förmåga att se strukturer och hur man kan använda lokaler och utrymmen.

Den luktande svecianDSC00547

Chefen var ostspecialist. Han var verkligen intresserad av ost och ägnade mycket tid åt detta. Jag minns speciellt en episod. Han hade beställt hem 50 överlagrade sveciaostar billigt. Osten var så stark att den nästan kunde gå hem själv och det var ingen risk att tappa bort den, det var bara att gå efter lukten. Jag fick bära ner dessa tunga ostar ner i källaren när de kom. Ett hårt jobb. Dagen därpå kommer chefen rusande direkt när jag hämtat mjölken. Vi måste flytta ostarna Jan sa han. De har klagat i grannaffärerna Holmbergs och Katalogtempo. Det luktar skit i bägge affärerna. Jag fick bära upp ostarna och gå runt hela huset till baksidan av dåvarande pingstkyrkan och stapla dem där. Alltså utomhus. Jag kommer inte ihåg vad varje ost vägde men förmodligen 15-20 kilo. Det var träning av musklerna på hög nivå. Inte nog med det. Ostarna låg under en presenning utomhus och jag fick springa och hämta nya ostar så fort de såldes. Det var en populär ost vill jag minnas. Jag köpte själv då jag var barnsligt förtjust i ost. Min föräldrar tillät mig inte ha den i kylskåpet pga lukten. Jag fick ha den på balkongen.

Ibland träffades vi springpojkar på stan med våra flakmoppar och jämförde löner, vilken moped som gick fortast,  och vem som hade bästa chefen, snackade fotboll osv. Det var lite konkurrens mellan oss. Det var grabbar från bla Gilberts, Rudolf Hanssons, Brindhes, SMT, Magnussons och Fredrickssons.

Från flakmoppe till flakcykel

Jag hade en skjyst moppe som gick bra och fort. Det var bara ett fel på den. Bromsen hakade upp sig ibland så jag fick sparka på bromsen så den lossnade. En dag fungerade det inte alls och jag blev jättearg och sparkade till ordentligt vilket resulterade att bromsen gick sönder. Jag fick leda mopeden genom stan och berätta för chefen vad som hänt. Jag frågade om jag skulle lämna in den på cykelcentralen men han sa nej. Det kostar pengar sa han. Men kom med här Johansson sa han. Vi gick tvärs över gården och in på förrådet och jag började ana vad som skulle komma. Här Johansson sa han och pekade på en cykel med dubbla pakethållare putsa av den och olja den så får du använda denna att köra ut varor och mjölken. Djävla snåle gubbe minns jag att jag tänkte men det var bara att finna sig i detta. Det var vinter så det här var ingen rolig tid och det var dessutom lite skämmit när man träffade de andra springpojkarna.

Sönderslagna varor

Dessutom blev det mycket svårare att ha varorna hela, speciellt ägg och mjölk vilket föranledde chefen att börja skriva upp det jag hade sönder. Han skrev det på ett omslagspapper som han satte upp ovanför sitt skrivbord. Han skulle dra av det på min lön sa han. När lönedagen kom och han skulle han räkna ut hur mycket han skulle dra av så var lappen borta. Han frågade mig om jag tagit den men jag var oskyldig som en brud som Allan Edwall brukade säga på film. Han frågade de andra anställda men ingen visste något. Det var ett väldans stohej kring detta men det blev inget avdrag. Jag tror att någon av tjejerna hade tagit den för jag vet att de tyckte att det inte var rätt av honom. Jag började fundera på att söka något annat jobb för jag tyckte inte det var roligt längre och mina behov av mer pengar hade ju ökat bla pga rökning och tätare biobesök. Man kunde gå på bio två föreställningar varje kväll om man ville. Därför kom det som en skänk från ovan att bli erbjuden ett nytt jobb med bättre betalt.

Jag börjar och slutar på Smålandstidningen

En dag berättar en av mina kompisar, Kalle Jismark med en stolthet i rösten att han ska sluta som tidningsbud och bli fotograf på tidningen. Du kan ju ta det det jobbet Kim sa han. Jag kan prata med chefen. Sagt och gjort. Jag säger upp mig hos Thunbergs och börjar på SMT. Jag får en löneförhöjning med 40 kronor i veckan. Jag kommer ihåg att jag firar min första lön med att köpa den största strutglassen som fanns då. Den kostade 1 krona. Snacka om enkla nöjen.

Jobbet på SMT var ganska roligt och omväxlande. Allt från att klistra in dagens tidningar i stora lägg, dra stenciler, fixa med post, smälta bly, springa ärenden i största allmänhet. Det ingick också att punktligt klockan tre stå vid stationen för att ta emot riksnyheterna som kom med tåget i ett brunt kuvert och cykla direkt ner till en av redaktörerna och lämna det. Det var det viktigaste uppdraget. Det var roligt att jobba där dels beroende på att tjejerna på annonsavdelningen var jättebussiga men även redaktionen för det mesta.

Elsa Ivar en legend

En legendar jobbade på tidningen på den tiden. Elsa Ivar en kvinna med pondus och som man inte sa emot. Jag kommer speciellt ihåg en episod med henne. När jag kommer tillbaka till tidningen efter ha uträttat ett ärende smäller ytterdörren upp och ut kommer Elsa på trappen och skriker till mig ”stoppa stadstrafiken pojk” Jag fattade ingenting och bara står där och stirrar på henne så hon skriker med hög röst en gång till ”stoppa stadstrafiken” Jag står totalt oförstående vad hon menar. Ska jag stoppa bilarna eller vad? Då säger denna genialiska dam ”är du dum i huvudet pojk” Jag förklarar för henne att jag vet inte vad stadstrafiken är för något. Då lugnar hon ner sig. Stadstrafiken var Lingmerths bussar som gick från kyrkan och som man kunde transportera sig runt i staden med och Elsa skulle ut på ett uppdrag men var försenad därav detta stohej. Tänk vilken bra service det ändå var förr med busstrafik genom hela staden. Jag kom ganska bra överens med Elsa efter denna fadäs. Jag var ofta inne hos henne och lyssnade på hennes berättelser.

När man ville ha tag i tidningsbudet så lös/blinkade och lät en sökare. De fanns i alla skrymslen och vrår utom på vinden vilket så småningom skulle få negativa följder för mig. När de kallade med min signal så gick jag till tjejen i växeln som gav mig meddelandet vem som sökte mig.

De gamla klippläggen på vinden

Jag har ju alltid varit nyfiken på nya saker så jag hade upptäckt att det fanns klipplägg på vinden från det att tidningen startade. Jag var ju oerhört fascinerad och intresserad av schack och hade upptäckt att det fanns schackspalter i vissa tidningar. När jag inte hade något att göra så smög jag upp på vinden utan att säga till någon så ingen visste var jag var. Jag blev mer och mer fördjupad i dessa gamla tidningar så jag glömde bort tiden. Jag skulle hämta riksnyheterna på järnvägen. Ena dagen hade jag tur. Tågföraren hade lämnat kuvertet till stinsen av någon anledning så jag klarade mig den dagen med en tillsägelse att inte söla med att leverera kuvertet. Men dagen efter var så fördjupad i att läsa gamla schackspalter att jag missade tåget och kuvertet och jag förstod när jag kom ner från vinden att en annalkande katastrof var på gång. Jag såg det i ansiktet på växeltanten som sa. ”du ska gå in till redaktören Jan omedelbart” Jag fick världen utskällning och en föreläsning vad jag ställt till med för tidningen. Dagen efter blev jag inkallad till personalchefen som berättade att de hade inget jobb åt mig mer. Jag glömmer aldrig de medlidsamma blickarna från flickorna på annonsavdelningen. Ingen sa något och jag lämnade SMT för att aldrig komma tillbaka varken som anställd eller läsare.

Fallet med det hemgjorda schackbrädet

Jag tillhör en exklusiv skara tonårspojkar som tyckte schack såg spännande ut. Det var nog ovanligt att någon tyckte detta. Vi hade fått TV och det var ju spännande (ibland). Denna kväll såg jag två gubbar sitta och spela något som hette schack. De satt djupt tänkande, sa ingenting och sedan flyttade de en pjäs och tryckte samtidigt på klocka. Det var något i detta som fascinerade mig och gjorde att jag satt kvar framför TV:n fast jag inget begrep. Jag tyckte det såg oerhört spännande ut. Familjen begrep ingenting. Det såg ju bara tråkigt ut. Men det fanns ju bara en kanal men av någon anledning fick jag titta färdigt.Kanske var jag så övertygande i min framtoning. Spelarna var Sveriges första stormästare Gideon Stålhberg som mötte världstvåan Paul Keres från Estland. Det här tillfället skulle så småningom få oanade konsekvenser för mitt liv.   DSC00482

Detta medförde bla att jag gick dagen efter gick till min slöjdlärare och frågade om det gick att göra ett schackbräde. Det gick bra. Han blev väldigt positiv. Sagt och gjort. Jag limmade faner och slipade som jag jag aldrig gjort förut och till slut stod jag där med ett färdigt bräde.Jag har det kvar än. En kär klenod.  DSC00481

Jag behövde pjäser så jag var och kollade in vad de kostade på Sahlgards. Sen gick jag till min mamma och frågade om jag kunde få köpa dessa schackpjäser. De kostade ju bara 7.25.

Mitt kära egenhändigt tillverkade schackbräde

Men kära lilla barn sa min mor, vi har ju inga pengar till sånt”. Jag minns det inte själv men min mor har berättat för mig hur oerhört ledsen och besviken jag blev så denna fantastiska människa tog sina hushållspengar och gav mig 7.25. Hon skulle få besvärligt att få ihop maten.

Jag tänkte att det får lösa sig på något sätt och för när jag såg dina ledsna ögon lysa upp av glädje och hur oerhört glad du blev så var det värt det sa min mor. Och det har ju visat sig genom åren att det var rätt beslut. Tack mamma. Det kan man däremot kalla en bra pedagog.

Hur gick det med schacket då? Ja jag lärde mig hur pjäserna gick av min far. En av mina kompisar Jompa Berg kunde spela så vi spelade ofta. Jag berättade för min klasskamrat Greger Horste att vi börjat spela schack. Följ med mig till DSC00566schackklubben sa han. Jag gjorde det och träffade ungdomsledaren Håkan Åkvist för första gången. Håkan skulle betyda oerhört mycket för mig i framtiden både som schackspelare och person.

Här på andra våningen ovanför Blomsterboden låg Eksjö schacksalong

Fortsättning följer

Det undermedvetnas kompetens

Min första dag på högre allmänna läroverket började med upprop i aulan. Jag var ju ensam i kamratkretsen som skulle börja på läroverket så jag fick leta mig fram själv. Jag var lite nervös. Rektor Hagberg räknade upp alla elever vid namn och man fick svara ja. Jag satt på helspänn och lyckades uppfatta mitt namn. Vilken lättnad. När detta var klart så säger rektorn ”nu går alla elever till respektive klassrum. Min lättnad byttes ut mot osäkerhet och nervositet. Vilket var mitt klassrum? Jag hade inte lyssnat ordentligt. Jag var för blyg och rädd för att gå fram och fråga rektorn så jag följde med strömmen av elever ut i korridoren. Jag minns att jag kände mig oerhört utlämnad och övervägde bla att åka hem men jag hade fostrats till att så gör man inte.Man ska göra rätt för sig och stå för saker. Alla försvann in i något klassrum och till sist var det bara jag kvar i korridoren.

Mitt logiska och lösningsinriktade (redan då?) jag tog tag i detta och jag började att titta in i de olika klassrummen i korridoren. Jag kollade in i tre klassrum men på något sätt kändes det inte rätt. Till sist kom jag fram till det sista rummet i korridoren vilket var nummer 13. Då såg jag samtidigt lärarna komma längre bort i korridoren. Lärare gick alltid med bestämda steg fyra i bredd i korridoren och likadant utomhus på rasterna. Det fanns en plats ledig längst fram i sal 13 och där satte jag mig. Det fick bära eller brista kändes det som. Men det kändes på något sätt rätt. Klassföreståndaren kommer in och börjar räkna upp elevernas namn och han räknar upp mitt bland de första. Vilken tur  tänkte jag och vilken jäkla lättnad rent ut sagt. Men det var ingen tur. Vad var det som gjorde att jag valde rum 13? Jag kunde ju valt någon av de andra rummen. Men något sa mig i mitt inre att de inte var rätt.

När jag började läsa NLP så förstod jag att det var ett normalt beteende. Det fanns ett annat tänkande inom människan. Det jag inte hade uppfattat medvetet av rektorns genomgång hade mitt undermedvetna uppfattat. Därför blev det sal 13. Siffran 13 har sedan dess förföljt mig genom åren i olik sammanhang.

Det undermedvetna räddar mitt hus

När jag ändå är inne på det undermedvetna tänkandet så måste jag berätta historien om hur mitt undermedvetna får rätta till det inte mitt medvetna jag gjort. En solig lördagsförmiddag har jag öppnat takluckan för gå ut på taket. Samtidigt som håller på med detta ropar min bättre hälft på mig och vill ha hjälp med en sak. Jag klättrar ner utan att stänga luckan. Jag är ju snart tillbaka. Vårt gemensamma projekt drar ut på tiden och jag blir upptagen av annat efter det. Jag glömmer bort att takluckan är öppen. Inte en tanke på detta.

På söndagen ändrar sig vädret och det börjar dugga lite. Jag sitter på toa och blir plötsligt medveten om att det knattrar på toalettaket. Det hade jag aldrig tänkt på tidigare Men det lät ju mysigt. Inte en tanke på den öppna takluckan. Det blir måndag och vädret ändrar sig igen och det är sol ute så efter nyheterna på TV så bestämmer jag mig för att cykla de två milen till grannstaden där jag jobbar. Sagt och gjort. Packa cykelväskorna och iväg.

Jag har vid detta tillfälle en 10 växlad cykel där bara 5 växlar fungerar. Varje gång jag ska använda de andra 5 så hoppar kedjan. Jag kommer cyklande på en raksträcka vid skogskyrkogården där det absolut inte finns någon anledning att växla. Jag känner plötsligt att min hand tar tag i spaken och drar den åt mig och kedjan hoppar. Jag svär ve och förbannelse av både att irritation och besvikelse men det hjälper som vanligt inte. Problemet som uppstår nu är att det inte går att sätta på kedjan utan verktyg och det har jag naturligtvis inte med mig. Vad gör jag? Jo jag går en annan väg (en genväg) tillbaka hem och när jag börjar närma mitt hus hus så vad ser jag? Takluckan är öppen. Mer svordomar. Det hjälpte inte denna gång heller. Då fattar jag och ler för mig själv. Det var därför det knattrade på taket. Upp och stänga luckan och inspektera skadorna. De hade som tur var inte blivit så stora.

Jag tar bussen till jobbet. På eftermiddagen kommer spöregn och det regnar ett par dagar. Mitt undermedvetna hade lyssnat på vädret på TV och uppmärksammat vad som skulle hända. Det enda sättet när inte mitt medvetna jag tog ansvar var att stoppa min cykeltur till Nässjö var genom att utföra växlingen som fick kedjan att hoppa och mig att upptäcka takluckan.

Jag börjar på Eksjö Hus julen 1963

Jag hade blivit anvisad anställning på Eksjö Hus av Johansson på arbetsförmedlingen. Han hade sitt kontor ovanför bokhandeln och Gunnings konditori. Han var en speciell man. Han såg ut som den franske presidenten De Gaulle. När man kom dit satt han med sin kortlåda och plockade fram jobben. Jag mins honom speciellt därför att han upprepade allt han sa som ett eko. Nu ska vi se.. ska vi se.. ska vi se om vi hittar några jobb… några jobb. Så kunde det låta.

Eksjö Hus

Jag kom iallafall till grinden på Eksjö Hus en svinkall decemberdag några dagar innan jul. Det var ca 20 grader kallt. Jag skulle möta fabrikschef Åke Törnvall. Jag stod där och frös för han var försenad. Var tvungen att elda extra i pannan sa han. Han tog med mig till sågverket och svallaremmen där jag skulle jobba ihop med Arne. En bra kompis som rökte pipa. Jobbet var att plocka bort svallan (kanterna på stockarna) och stapla dessa i buntar som sen trucken kom och lyfte bort.

Sommarjobb på hyvleriet

På sommaren var sågen stängd och vi placerades ut på olika arbeten inom företaget. Jag kom till hyvleriet. Första gången jag kom in där så fattade inte jag att gubbarna stod ut därinne. Det var ett fruktansvärd decibel från de hyvlar och sågklingor. Jag fick hjälpa Hilding en snäll och hjälpsam man att stapla plank. Jag minns att jag mådde illa när jag gick hem och det susade i öronen. Nästa dag var likadan. Hilding såg på mig att jag inte mådde bra i oväsendet och förstod vad det berodde på. Det finns bomullstussar vid stämpelklockan sa han. Är det ingen som har talat om det för dig pojk.

Jag krossar min högra hand

På hösten kom fabrikschefen och hämtade mig . Vi skulle förbereda att starta sågen igen. Det gick sen sin gilla gång hela vintern fram till en fredagseftermiddag i mars. Klockan var 16.45. Vi slutade klockan fem på den tiden. Det var städning sista kvarten. Jag skulle rengöra kedjedreven till svallaremmen. Jag minns bara att det small till och min hand stumnade till. Det tog en stund innan jag fattade vad som hade hänt. Jag hade fastnat i kedjedrevet med en flik av min handske och drogs med in i drevet. Jag såg på handen och insåg att det var allvarligt. Benet på lillfingret stack rätt ut. Min kamrat Börje larmade kontoret och jag blev med stora smärtor körd till akuten. Jag fick en spruta mot smärtan och någon slags flaska inkörd under filten. Visste inte vad det var. Jag skulle så småningom bli varse vad den skulle vara till. Det blev operation i 6 timmar. Sköterskan sa att doktorn gjort ett bra jobb som plockat ihop handens nervtrådar” När jag kom upp på avdelningen och mitt rum så kände jag ett stort behov av … ja på ren svenska ”pissa” Lite blygt berättade jag för farbrodern i sängen bredvid mig som sa ”du har en flaska i ditt skåp pojk”. Då förstod jag vad flaskan skulle vara till som de hade stoppat under filten när jag kom in. Så småningom så lyckades jag med stor lättnad tömma min blåsa. På morgonen kom ronden och tittade på hand där bara fingertopparna som var alldeles blåsvarta stack ut. Överläkaren tittade snabbt på hand och sa med bestämd röst. Han kommer att bli bra med ge honom en spruta i fem dagar för vidga blodkärlen. Du kommer inte att kunna spela fiol. Jag fick en stor spruta rätt in i halsen varje dag och vid ett tillfälle så lyckades de bedöva stämbanden så jag hamnade på intensiven. Men det löste sig efter ett par timmar.

Jag fick stanna på lasarettet i tre veckor och lärde mig bla att tycka om risgrynsvälling med smör. Mums än idag. Jag drack mitt kära kaffe i bruna duralexkoppar ofta tillsammans med farbrodern i grannsängen. Jag satt på balkongen och solade i marssolen. Efter tre  veckor blev jag frisläppt men fick gå på kontroll flera gånger i veckan för bla skrapa bort dökött vilket gjorde jäkligt ont. Handen var ju förstörd på flera sätt. Fingrarna på höger handen var krokiga vilket kunde vara något handikappande ibland. Ingen känsel i fingrarna och de gjorde ont vid beröring. Dessutom blev de som istappar när det regnade eller var kallt.

Idag har jag tack vare Bemer vaskulär terapi vilket påverkat mikrocirkulationen fått tillbaka min känsel helt i handen. Det visar att man aldrig ska ge upp.

Jag går svetsutbildning på AMU center i Sävsjö 1978

Det här året var en rolig tid. AMU Center i Sävsjö var på den tiden en mycket aktiv verksamhet med olika typer av utbildningar. Jag kom dit för att jag valde svetsning i stället för sjukvårdare och att jag var intresserad svetsning. De första tre månaderna var teoretisk utbildning där vi läste matte, svenska, engelska, samhällskunskap och ritningsläsning. Skolbänken som jag avskytt blev plötsligt ett stort glädjeämne och jag trivdes som fisken i vattnet.

Kommer mer

Jag tar anställning hos Weimers mekaniska som svetsare 1979

En sommardag i juni, närmare bestämt tisdagen midsommarveckan var jag på intervju hos Weimer Mekaniska. Det var mitt första besök att söka jobb som svetsare och montör. Jag glömmer aldrig den upplevelsen. Weimers mekaniska ligger mitt ute i skogen i Råskog utanför Eksjö. Råskog är också känt för TV programmet ”hästmannen” När man kommer åkande på denna grusväg mitt ute i skogen så öppnar sig plötsligt landskapet och man kommer ut ur skogen och framför dig ligger en jättestor fabriksbyggnad med en 36 meter hög skortsten. En smärre chock.

Jag träffade Weimer för första gången. Han var en stor kraftig snaggad karl med en snäll blick. Han var väldigt rakt på. Han frågade bla ”är du med i facket” Ja jag var med i metall. ”är du kommunist” Vad var det här tänkte jag? Men jag svarade artigt på hans frågor. Han erbjöd mig jobb och jag sa att jag skulle återkomma då jag hade en intervju till. Jag åkte därifrån med en positiv känsla. Weimer hade gjort ett starkt intryck på mig.

Någon timme senare kom jag kom till Mariannelund för den andra intervjun. Företaget hade varit i Sävsjö på AMU center och raggat anställda. De lovade mycket bra betalt. Guld och gröna skogar. Men det var bara skitsnack. Weimer betalade tre kronor mer i timmen. Jag blev besviken då det hade låtit så bra i Sävsjö. Så jag bestämde snabbt att det företaget var ingenting för mig. Jag åkte hem och ringde Weimer och sa att jag tog jobbet och jag kommer efter midsommar. Tänkte jag kunde få ett par dagar ledigt. Då säger Weimer ”nej du får börja imorgon” OK jag kommer. Här började min korta svetskarriär på riktigt.

Min första dag på Weimers är minnesvärd. Jag hade mycket kompetenta och speciellt kunniga arbetskamrater. Man kan förstå att det lockar vissa att jobba med en uppfinnare och kreativ person som Weimer. Jag blev anvisad ett svetsjobb av min arbetsledare Anders Viktorsson. En kunnig och trevlig person som var lätt att ha att göra med. När jag står där och svetsar så kommer Weimer förbi. Han stannar och tittar och säger sen. ”så där svetsar vi inte här” Jag blev konfunderad och svarade. ”det var det jag lärde mig i skolan”. Jag har dessutom en femma i svetsning. ”Ja det är möjligt och det är inte ditt fel men du ska svetsa från andra hållet” Jaha, då är det väl bara att göra det. Jag blev så småningom varm i kläderna till nästa gång jag fick påhälsning av chefen. Han kom förbi när jag svetsade delar till en kärra och frågade hur många jag gjorde i timmen. Jag svarade 45 chefen. ”Det räcker inte Johansson” sa han ”du ska göra 55”. Jaha, då gör jag väl det då. Weimer var mycket tydlig med vad han krävde av mig och anställda. Det här var ingen arbetsplats där man stod och pratade bort tiden. Men å andra sidan hade vi bra betalt och det var ett stimulerande jobb med alla uppfinningar.

Studier på Statens Vuxenskola 79-80

Men jag kände att det saknades något. Jag ville ju egentligen jobba med människor. Men hur? En dag läste jag någonstans att det fanns något som hette Statens Vuxenskola som låg i Norrköping. Man studerade på distans och åkte dit några dagar per termin på föreläsningar och tentade Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och börja studera. Men hur skulle det gå till? Det var ju inte bara att sluta jobbet med familj och hus. Jag kom på att jag hade en arbetskompis som jobbade halvtid så jag frågade Weimer om vi kunde dela på en heltid och han sa till min glädje ja. Jag räknade ut att jag kunde finansiera studierna med studielån och genom minskad inkomst så fick jag högre bostadslån. Eventuellt kunde jag jobba lite extra hos Weimer. Så det blev möjligt.

En ny värld öppnade sig för mig. Jag anmälde mig till skolan och fick hem de första böckerna. Det matematik, svenska och engelska skulle jag läsa. Det var kravet för att komma in på gymnasiet och senare högskola.

Jag minns dagen då jag startade upp mina studier. Det var tyst och lugnt hemma i villan. Jag kokade en termos med te för det hade jag hört att studerande människor drack. Jag var ju annars en kaffedrickare. Fånigt eller hur? Jag var oerhört strukturerad första tiden. Jag började med matte och efter ett tag så funderade jag vad det var som gjorde att jag fick underkänt på realskolan. Det här var ju inte svårt. Det var dessutom roligt.

Jag var i Norrköping och tentade och bodde då hos Zacke en ungdomskompis och schackvän som bodde bara ca 500 meter från skolan. Perfekt. Jag var i Norrköping två gånger. Jag minns speciellt sista gången därför vi hade en fantastisk lärare. En äldre gentleman som hade en fantastisk berättarförmåga och hade en förmåga att lära ut. Han hade umgåtts med Taube och Ferlin som han berättade om. Ämnet var svenska med grammatik, uppsats och litteraturhistoria. Det var jag och tre tjejer i varierande åldrar. Jag minns att jag tyckte det var roligt med svensk grammatik. Det värsta jämte matten när jag gick i skolan. Undrens tid var inte förbi. Jag klarade grammatiken och skrev en bra uppsats (åtminstone innehållet). Det märkliga var att jag tyckte grammatiken var rolig.

Sista dagen skulle vi hålla en föreläsning om en bok vi läst. Jag hade precis börjat läsa böcker på fritiden men tiden var knapp. Så jag tog ”Örnnästet med Allister McClean” Jag tyckte det var smart för jag hade ju läst boken och jag hade sett filmen. Det kanske var fusk, jag vet inte.

Men det här med att stå inför andra var ju en kvarvarande skräck och blockering från skolan. Och det blev ju inte bättre av att tjejerna tyckte att ”du är ju kille Jan, du ska ju vara en gentleman så du får börja” Det var fler som var nervösa. Men på något sätt så blev det en jättebra redovisning och jag har funderat på vad som var skillnaden från skolan. Den här gången hade jag en lärare som med sitt positiva respektfulla sätt fick oss att känna som om vi inte hade gjort något annat. Det andra var att jag kom dit och var engagerad och intresserad. Det tredje var att jag hade ett mål med dessa studier och detta var första steget. Jag fick en fyra i svenska. Jag hade några för många grammatiska fel i uppsatsen för att få en femma sa min lärare. Jag minns att jag var jättestolt. Jag var nog inte så dum i huvudet ändå. Märklig upplevelse. Det inspirerade mig att söka till gymnasiet på Kom Vux.

 

Kommer mer

Mitt intåg i kommunen 1980

 

Jag börjar på socialtjänsten i Eksjö 1983

Jag kom en solig sommardag i juli 1983 till Sofieholm och anmälde mig för min första dag som behandlingsassistent på socialtjänsten i Eksjö. När man kom till socialen i Eksjö var det bara ett gå rätt in. Dörrarna var inte låsta. Jag blev presenterad för resten av personalen, fick en lagbok (grön) och ett litet tjänsterum. Arbetskamraterna hade uppmanats av chefen att ta med mig ut på hembesök. Här är två olika exempel på praktiskt agerande ute på fältet.

Mitt första hembesök var tillsammans med Elisabeth en ung nyutbildad socialsekreterare. Vi besökte en missbrukande äldre gentleman ute på landet. Redan första besöket upptäckte jag till min förvåning att det saknades kunskap hur man bemötte och hanterade missbrukare. Kunde möjligtvis bero på att hon var ung och nyutbildad och saknade erfarenheter. Redan detta första hembesök insåg jag att min kompetens var stor och värdefull.

Nästa besök fick jag följa med Kalle en äldre socialsekreterare även det ut på landet. Solen sken och det dammade av grusvägen när vi körde i den bruna Saaben som var vår tjänstebil. Man kunde känna lukten av blandningen av värme och damm när vi steg ur bilen. Vi sökte en man som anmälts försvunnen. Han öppnade inte och vi undersökte huset med hjälp av stegar för att se in i andra våningen. Det var riktigt spännande och en stor kontrast till det tidigare hembesöket. Det visade sig senare att han rest utomlands.

Kommer mer

Jag startar boendestödet i Eksjö

Jag ska beskriva hur det var att jobba med missbruk i Eksjö 1983. DSC00497Socialen hade ett hus på Grenadjärgatan med 14 lägenheter (nya Fargärdet eller fyllehuset). Där bodde det sk A-laget (kroniska missbrukare). De flesta som bodde där var utslagna människor som i princip drack alkohol varje dag. Det fanns vissa lägenheter som var värre än andra dels beroende av att personerna drog folk till sig. Personerna som bodde här hade bättre och sämre perioder av sitt missbruk. Det var ofta en fruktansvärd misär både fysiskt och psykiskt.

Jag började min anställning med att intervjua dessa personer dels om bla hur de upplevde sitt liv och dels hur de skulle vilja ha det om de fick bestämma. Jag hade redan då filosofin att människor skulle vara delaktiga och vara med att bestämma om sitt liv. De var ju de verkliga experterna det hade jag ju upptäckt och förstått. Det som framkom av dessa samtal var bla att de ville förbättra säkerheten i boendet, förbättra standarden (det här var lägenheter utan dusch, trasiga dörrar, trasig brevlådor osv), ha aktiviteter av något slag, en samlingslokal i källaren, en trädgård för att odla. Jag började att sammanställa dessa intervjuer och börja åtgärda tillsammans med de boende. Den utlösande faktorn för iden med boendestödet var följande.

Så här kunde det vara en dag på jobbet. Jag besökte huset regelbundet. Ett av uppdragen var att ha koll på vissa personer så det inte gick helt över styr. En dag kommer jag dit och knackar på hos en person som jag vet har haft en jobbig period. Han öppnar inte så jag går in med huvudnyckel och möts av en obeskrivlig syn. Jag får kryssa mellan avföring och spyor på golvet. Personen har kanat i sin sin egen avföring och kanske andras för att ta sig till toaletten.  Personen har som vanligt parkerat i sin soffa. Han och soffan är nerkletad med avföring och urin och lukten är obeskrivlig. Det är spyor och matrester överallt och ett himmelrike för flugor och småkryp. Det är som en Lytzen dimma av rök i lägenheten. Ambulansfärd till sjukvården  och avgiftning på Södra klinikerna i Jönköping ett par veckor. Under tiden var vi tvungna att anlita Antizimex för sanering. Jag hade under något år upplevt samma scenario ett antal gånger inte bara i det här huset utan även i vissa av våra lägenheter ute på stan. Jag funderade vad vi kunde göra för att förändra detta.

Det utlösande faktorn var att jag träffade en gammal arbetskamrat från fritidsförvaltningen som berättade att hon var så trött på sitt jobb och skulle vilja byta. Då fick jag fick en genialisk ide (tycker jag själv). Jag föreslog att hon kunde börja hos oss. Vi behövde folk som kunde jobba med missbrukarna för att förändra misären och förbättra standarden på boendet och börja aktivera gubbarna. Jag förslog detta för min chef som köpte iden med att starta boendestöd.

Mer kommer

Mental träning på högskolan i Örebro

Sommaren 87 kom Ing-Lill en kollega hem från högskolan i Örebro för att sommarjobba på soss i Eksjö. Hon hade med sig ett informationsblad om en ny utbildning på högskolan som skulle starta på hösten. Det här tror jag  är något för dig Janne sa hon. Det var en distansutbildning om mental träning och personlig utveckling 20 poäng av en gubbe som hette Lars-Erik Uneståhl. Jag läste informationen och blev mycket intresserad. Men det kostade pengar vilket jag inte hade då. Jag gick till socialchefen Bo Unmark och lyckades övertyga honom om att utbildningen var förvaltningsnyttig som det hette. Bo ställde i vanlig ordning frågor och var till att börja med skeptisk på respektfullt sätt men godkände det slut. Bo var mycket noggrann med allt han gjorde men det var aldrig obekvämt att utsättas av hans frågor. Jag hade stor respekt för Bo både som yrkesman och människa. Han kan vara stolt över sitt beslut idag när man ser vad resultatet blev av denna utbildning. Snacka om förvaltningsnytta.

Fortsättning följer

Minnesotamodellens intåg i Eksjö

Det kommer mer